Ikväll har jag varit på en av mina favoritrestauranger. Om man är ensam kan man, om man vill, få sitta vid ett "community table". Stället är fullt med stammisar och vid det gemensamma bordet pratar alla med alla, aktuella ämnen diskuteras livligt och visitkort utbyts. Det var där jag för två år sedan träffade Lilly, en då 88-årig dam som åt på restaurangen varje kväll sedan hennes livskamrat dött sex år tidigare. Hon hälsade mig alltid så glatt; "Hi miss Sweden!!", och deltog ivrigt i diskussionerna runt bordet. Hon fascinerade mig, och jag har tänkt på henne många gånger sedan dess. Det fanns både en sorgsenhet och en enorm styrka i den lilla tantkroppen, hon var rädd för att bli gammal och ensam och samtidigt såg hon till att ha en daglig rutin som tillgodosåg hennes sociala behov.
Det gladde mig ikväll att finna att Lilly fortfarande sitter vid det gemensamma bordet. Alltid på kortändan, längst upp, som en drottning. Hon kommer inte lika ofta, säger hon, bara när kroppen tillåter. Hon har fått problem med hjärtat. Rösten är hes och liten. Ändå bjuder hon in mig, frågar vetgirigt om alla länderna i skandinavien, om min familj, om min vistelse här, om vad jag tror och tycker i allehanda frågor. Och hon berättar, om sin man som hon var gift med i 56 år och stod så nära, om deras resor, om sorgen när han gick bort, om sina syskon som alla är borta nu. Hon är fortfarande vacker, hennes blick är vänlig och det vita håret faller mjukt in runt hennes ansikte. Hon säger att det är svårt att förlora rörligheten. Hon orkar inte lika mycket längre. Hon frågar hur länge jag stannar. På måndag fyller hon 90 år. Förra året ställde restaurangen till med fest på hennes födelsedag. I år vet hon inte om hon orkar komma. En dag i taget, säger Lilly och ler. Jag lovar att vara där på måndag.
Hon somnar nästan när hon har ätit klart. Hon tittar upp och ler när jag rör vid hennes arm, "I always fall asleep when I'm digesting". Blixtlåset på hennes kappa krånglar och jag hjälper henne att kliva i den, med uggsen före. Personalen på restaurangen hjälper henne alltid med att ordna en taxi. Hon förmanar mig länge om att ta det försiktigt på min väg hem, för det är sent nu. Själv kommer hon att piggna till under taxiresan och sedan stanna uppe till minst 02, det gör hon alltid. Jag står kvar och vinkar när hon kliver in i bilen och åker hem. Jag hoppas vi ses på måndag igen.
2 kommentarer:
Jag träffade precis min mormor och hon antydde, precis som Lilly, att det är skrämmande att bli gammal, att inte höra, att inte orka riktigt längre. Däremot verkar hon tycka att det är rätt skönt att ha fått nya kompisar på serviceboendet, hon tyckte nog att det var ensamt förut.
Skönt att mormor och Lilly hittat ett socialt sammanhang, både i Gnosjö och New York. :)
Tack Jennie för en vacker bild av Lilly, NY och din vardag där. Träffades ni på måndagen?
Jag hoppas få behålla den nyfikenhet som Lilly har då jag åldras. Att umgås med både unga och jämnåriga är en av många vägar att lära sig leva, dag för dag.
Skicka en kommentar