118100-oraklet vill förklara mig så här när jag bad en kompis fråga:
"118100 tror att Jennie Abrahamson från Stockholm är en snygg och trevlig tjej som gillar att hålla på med musik! Vi tror att hon sjunger och har en mycket fin röst. När hon inte sjunger tror vi att hon gillar att umgås med sina vänner."
Det är väl på sin plats att tacka för komplimangerna.
lördag
fredag
Inte ens 118 100-oraklet ser nån ljusning i det här...
Förtvivlan. Min älskade älskade eldfågel. Igen!! Jag frågade 118 100-oraklet om det är lätt att laga en gitarr som gått av. Så här löd svaret:
"Nej, det är inte lätt att laga en gitarr som gått av, iallafall inte så att den får sitt ursprungliga skick. Vi rekommenderar dig att lämna in den till en musikaffär eller köpa en ny."
Så sant. Men still pretty lame.
torsdag
"Elitutbildning"
I nyhetssändningarna ikväll rapporteras om att det getts klartecken för vad de kallar “elitutbildningar” på gymnasienivå. Just “elit” är en olycklig formulering. Det handlar om att ge ungdomar med en specifik begåvning utrymme för att utveckla den talangen så långt det är möjligt under den begränsade tid gymnasiet pågår. Det görs redan, men inom ämnen som musik, idrott och konst. Under förevändning att det är talangområden som gärna bör stå under konstant utveckling och stimulans, och att det inte är förmågor som alla behöver bli lika bra på och således tävlar dessa inriktningar inte med skolans allmänna välfärd och välmående. Kärnämnen däremot, måste alla bli precis lika bra på.
Enligt vissa. Lars Ohly satt i nyhetssändningen som ena parten i en snabb-debatt om “elitutbildningarnas” för och emot. Så förutsägbart att han skulle såga försöket och prata om skolans sjukdomstillstånd och måla fan på väggen över en mer och mer segregerad skola. Ja, skolan är sjuk. På många sätt. Den skulle generellt behöva mer resurser, fler lärare, mer stödlärare, mer resurser till elevhälsovården, större satsning på kompetent personal och kontinuerlig fortbildning av densamma. Jag skulle önska att den kommunala skolan skulle vara så bra, för alla, att det inte skulle finnas behov av alla friskolor med allsköns pedagogiska upplägg. Dock, det finns ingen motsättning i att på gymnasienivå (som fortfarande är en FRIVILLIG skolform där många elever väljer att inrikta sig åt något håll) låta elever med en alldeles särskild begåvning i till exempel matematik gå längre i det ämnet och att upprätthålla en god skola med en grundlig allmänbildning för alla. Jag tycker att alla program borde innehålla till exempel historia (ett ämne som plockades bort ur flera utbildningar när jag skulle börja gymnasiet och “linjer” blev “program”). Om vi kan erbjuda en bra skola för alla, var ligger faran i att låta matematiktalangerna gå upp på högskolenivå under sina gymnasieår? Ska de vänta, rulla tummarna och skjuta på sin utveckling för rättvisans skull? Vad är det som är farligare med att pusha matematiktalanger än musiktalanger? Spetsutbildningarna som nu planeras inom matematik, historia, samhällskunskap och fysik kommer dessutom inte att kosta mer än en vanlig gymnasieutbildning, något som inte kan sägas för specialgrenar inom till exempel estetiska programmet. Fara kan vi tala om den dagen då de “vanliga” grenarna missgynnas, alltså får mindre resurser och sämre förutsättningar än spetsutbildningarna. För det är alldeles klart att 15-19-åringar inte alltid är klara över sina begåvningar och sin inriktning i framtida yrkesliv, de breda utbildningarna behövs och ska ha en central plats i gymnasieskolan.
Ohly, bland annat, pratade också om utarmandet av den sociala grupp som en klass utgör. Den som består av medelpresterande elever, och några som ligger lite före och några som ligger lite efter. Tanken är att de starka hjälper till att dra gruppen framåt. Det är en fin och bra tanke. Jag tror inte den dynamiken kommer att försvinna för att man erbjuder ett antal spetsutbildningar. Även i “elitgrupperna” kommer den dynamiken att finnas. En kompetent lärare kan identifiera och ta hjälp av de starka krafterna i vilken elevgrupp som helst.
Enligt vissa. Lars Ohly satt i nyhetssändningen som ena parten i en snabb-debatt om “elitutbildningarnas” för och emot. Så förutsägbart att han skulle såga försöket och prata om skolans sjukdomstillstånd och måla fan på väggen över en mer och mer segregerad skola. Ja, skolan är sjuk. På många sätt. Den skulle generellt behöva mer resurser, fler lärare, mer stödlärare, mer resurser till elevhälsovården, större satsning på kompetent personal och kontinuerlig fortbildning av densamma. Jag skulle önska att den kommunala skolan skulle vara så bra, för alla, att det inte skulle finnas behov av alla friskolor med allsköns pedagogiska upplägg. Dock, det finns ingen motsättning i att på gymnasienivå (som fortfarande är en FRIVILLIG skolform där många elever väljer att inrikta sig åt något håll) låta elever med en alldeles särskild begåvning i till exempel matematik gå längre i det ämnet och att upprätthålla en god skola med en grundlig allmänbildning för alla. Jag tycker att alla program borde innehålla till exempel historia (ett ämne som plockades bort ur flera utbildningar när jag skulle börja gymnasiet och “linjer” blev “program”). Om vi kan erbjuda en bra skola för alla, var ligger faran i att låta matematiktalangerna gå upp på högskolenivå under sina gymnasieår? Ska de vänta, rulla tummarna och skjuta på sin utveckling för rättvisans skull? Vad är det som är farligare med att pusha matematiktalanger än musiktalanger? Spetsutbildningarna som nu planeras inom matematik, historia, samhällskunskap och fysik kommer dessutom inte att kosta mer än en vanlig gymnasieutbildning, något som inte kan sägas för specialgrenar inom till exempel estetiska programmet. Fara kan vi tala om den dagen då de “vanliga” grenarna missgynnas, alltså får mindre resurser och sämre förutsättningar än spetsutbildningarna. För det är alldeles klart att 15-19-åringar inte alltid är klara över sina begåvningar och sin inriktning i framtida yrkesliv, de breda utbildningarna behövs och ska ha en central plats i gymnasieskolan.
Ohly, bland annat, pratade också om utarmandet av den sociala grupp som en klass utgör. Den som består av medelpresterande elever, och några som ligger lite före och några som ligger lite efter. Tanken är att de starka hjälper till att dra gruppen framåt. Det är en fin och bra tanke. Jag tror inte den dynamiken kommer att försvinna för att man erbjuder ett antal spetsutbildningar. Även i “elitgrupperna” kommer den dynamiken att finnas. En kompetent lärare kan identifiera och ta hjälp av de starka krafterna i vilken elevgrupp som helst.
Meningen med livet, enligt en söktjänst
Jag var bara tvungen att prova. 118 100 säger i en tv-reklam att man får fråga vad-som-helst. Jag kan inte vara den enda som har skickat in ett sms och frågat "Vad är meningen med livet?". Detta var 118 100-oraklets svar:
"Det finns många olika tankar om meningen med livet, både religiösa och vetenskapliga. Vad du än väljer att tro på gäller det att se på det hela som någonting positivt och göra det bästa av det."
Fint. Men pretty lame.
"Det finns många olika tankar om meningen med livet, både religiösa och vetenskapliga. Vad du än väljer att tro på gäller det att se på det hela som någonting positivt och göra det bästa av det."
Fint. Men pretty lame.
onsdag
tisdag
Mitt hus!
Här stannar jag i jul, eller faktiskt ända tills nästa år. Som Kristina sjöng i sången: "en plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå".
fredag
Årets "lika som bär"
Ja, jag vet att ingen av dom är speciellt aktuell just nu. Men denna upptäckt gjordes i år, hemma i tv-soffan, och insikten slog ned som blixten från en klar himmel. Årets "lika som bär" är den emotionelle sångaren Josh Groban och 80-tals-utomjordingen Alf. Och detta är inte menat elakt alls, och inte förnedrande för någon av dem. Det verkar vara fina pojkar båda två. Det är bara ett rent sakligt konstaterande, och håll med mig; är dem inte nästan osannolikt lika varann?
torsdag
Årets ambitiösaste och årets roligaste
Henry Hey som tonsatte en av Sarah Palins pinsammaste intervjuer, den med Katie Couric, måste kvala in som årets ambitiösaste. Ju fler gånger man ser klippet, desto mer framträder melodin ur de yviga harmonierna och nu kan jag titta på originalintervjun och sjunga med. En klockren jazzhit!
Samma intervju karbonkopierades av Tina Fey och gjordes till ett hysteriskt roligt inslag i Saturday Night Live. Det folk till en början inte förstod var att Fey använde Palins exakta ord. Självaste CNN gjorde ett avslöjande inslag om detta, se klippet nedan. Tina Fey kvalar in som årets roligaste!
Samma intervju karbonkopierades av Tina Fey och gjordes till ett hysteriskt roligt inslag i Saturday Night Live. Det folk till en början inte förstod var att Fey använde Palins exakta ord. Självaste CNN gjorde ett avslöjande inslag om detta, se klippet nedan. Tina Fey kvalar in som årets roligaste!
Terapi-TV (i avdelningen årets)
Eftersom tv:n, trots löften, inte fungerade i lägenheten i N.Y lärde jag mig för första gången att ful-ladda ned. Och trots att jag inte tittar på tv i övrigt så skulle jag ändå vilja drista mig till att utropa följande till årets tv-serie: "In treatment". En annorlunda hbo-delikatess för alla som inte behöver csi-agenter eller skruvade hemmafruar till hjälp för att fly vardagen en stund. Det kan räcka ganska bra med det vanliga, mänskliga psyket. Serien bygger på den israeliska tv-serien "Be 'Tipul". Tokigt stilige Gabriel Byrne spelar, med ytterlig briljans, terapeuten Paul Weston, som tar emot patienter i psykoterapi i en utbyggnad av sitt hem. (Jag läste förresten någonstans att Gabriel Byrne inte kunde gå ett kvarter i N.Y utan att bli stoppad av riktiga terapeuter som lovordar hans trovärdiga insats som fejk-terapeut). Vi får följa en patient per dag, och avsnittet på 25 minuter är helt enkelt deras sejour hos terapeuten. Vi får följa Laura som har problem i sitt förhållande, och med män generellt. Alex, en kaxig pilot inom flottan som i Irak fått order om att släppa en bomb över ett hus där det visade sig vara flera barn. Sophie, en intelligent tonåring och ett OS-löfte inom gymnastik, som försökt ta sitt liv några gånger men förnekar det. Jake och Amy, ett par som söker upp Paul Weston för att få råd i frågan om att behålla ett barn eller inte, och blir kvar i en skenande parterapi. Slutligen får vi följa terapeuten själv när han söker upp sin egen gamla terapeut och handledare Gina för att få prata om sina problem med yrkesrollen, frun och livet i övre medelåldern. Kameran filmar ur få vinklar och lämnar nästan aldrig behandlingsrummet, med undantag för Pauls sessioner hos Gina. Nästan aldrig hörs pålagd musik. Skådespelarinsatserna är rakt igenom briljanta, till och med Blair Underwood i rollen som stridspiloten Alex berör in i märg och ben. Säsong 2 kommer 2009. (Och ja, jag ska köpa serien. Eller om någon som köper julklappar till mig läser det här, så önskar jag mig den i julklapp).
Det börjar vara dags för årets...
Olika årets. Låt mig börja i all enkelhet; årets tidningsframsida. Den som fick mig att skratta högt i kön på Konsum, och trots mina med-kunders misstänksamma blickar ta fram mobilen för att fota av. Jag undrar om det är nåt indie-kid med svinbra humor som är rubriksättare på Hänt Extra.
Det finns ingen författare värd namnet, som inte skrivit något om sin katt.
Han räknar liksom in. Eller känner han bara in tempot? Det verkar, för mig, som att någon går i tre 3/4-delstakt och någon i 6/8 dito. Kanske är jag yrkesskadad.
Han vänder sig om ibland och tittar mot bakre scenväggen. Och ibland verkar han frågande söka någons blick tvärs igenom rummet mot bakre väggen av teatern. Jag får för mig att det är något jag inte vet, något eller någon jag inte ser. Finns det någon där, vars välsignelse han behöver för att fortsätta läsa för oss?
Rörelsen när han läst en dikt klar. Som hade han gjort mål i en VM-kamp. "Yes!"
Vi känner oss utvalda. Det vilar en hungrig, förväntansfull stämning i teatern, som är fylld till sista stol. Har någon annan fått se det vi får se ikväll, den här skärpan, den här humorn? Det här snudd på nakna? Han har alla i sin hand, det finns inga tvivlare ikväll.
Jag skulle kunna lyssna hela natten.
söndag
En tidig helgmorgon i november
Jag har ett extrajobb. Eller, extra och extra. Jag har ett jobb, ibland. Jag har liksom olika, det är svårt att säga vad som är jobbet jobbet. Livet är ett arbete, sa en trist farbror en gång. Just detta jobb är jag outbildad för, det är dåligt betalt och har dessutom gett mig problem med mina pickliga gitarr- och pianohänder. Och ändå känner jag mig så priviligierad. De tidiga morgontimmar jag spenderat här i helgen, innan alla andra kommer och börjar tända lampor och sätta igång kaffebryggare, är ren och skär lycka. Först den orörda snön på parkeringen. Alla vackra ljusen. Träden. Tystnaden över det intilliggande stallet. Sedan; sätta på ugnarna, och ljuset från dem. Jag jobbar i mörker en stund, bara i skenet från ugnarna, det skulle kännas som ett helgerån att tända lysrören i taket och förstöra alltihop. Radion får vara tyst en stund till. Jag går ut i matsalen, väljer ut ett gott te att börja dagen med. Spöket spökar för mig då. Först blir jag lite rädd. Sen säger jag, bort mot skåpet längst ned i salen, att du skrämde mig visserligen men det gör inget. Efter ett par timmar ramlar dem in, en efter en. Kollegorna. Vi pratar, skrattar, fikar frukost och fiffar inför öppnandet klockan 11. Jag avslutar, städar ihop och är hemma innan lunch.
Dagens förvärv.
Lussebullar i närbild.
fredag
Frida och småfåglarna
Vi repar i logen innan Fridas gig. Försöker lära oss texten på "Birds". Det blev en fin liten film.
tisdag
Random New York del 2
Så, här kommer resten. För kännedom; den del av min splittrade tvillingpersonlighet som är nitisk A-människa (och inte haft så mycket för sig på ett tag) har naturligtvis tagit business cards på varenda ställe hon besökt och är nu i full färd med att sammanställa en lista med fina ställen av högsta egenintresse (mat, musik, shopping). Så om någon ska åka dit och vill ha lite tips, lämna en kommentar nånstans på min sida med en mailadress så skickar jag.
Hudson River.
Det här känns det som att man aldrig är med om i New York. Greene str ligger helt öde och tom när jag går hem en natt. Mycket vackert ljus.
Åt andra hållet.
Jag har alltid undrat hur dom gör. Det visar sig göras för hand, på stege. 42 str.
Och på 42 str måste allting glittra och glimma och göra av med mer el per dygn än, ja... nåt litet land någonstans. Till och med tunnelbaneskyltarna sprakar och blinkar.
Storstationen. Visade vara en sorts amerikansk pepp där. Mycket fin hall.
Dubbeltydighetstemat fortsätter. Jag har gjort det till en sport att hinna se när det händer, och hinna dra fram den kamera som är närmast till hands.
Som ni ser är det olika ställen hela tiden.
Stanna eller gå, stanna eller gå...
Det sker även i dagsljus.
Kanske stanna.
Poliserna samlas innan Halloweenparaden. Det måste ju vara bästa kvällen på året för att begå brott, eftersom hela New Yorks förenade polisstyrka stod och hängde på 6:e gatan.
En liten fjäril som drar en pumpa.
Tiles for New York. Skolbarn och andra har fått måla kakelplattor i samband med 11 september-attackerna. Dessa har sedan hängts upp längs två långa stängsel, och bildar ett sorts minnesmonument.
Jag sitter och hänger vid Kingston Av ute i Brooklyn. Inget ställe att hänga på egentligen, men det var så fint i solen att jag inte ville gå ned i tunnelbanan. En parkbänk vid storvägen fick duga.
En ensam Halloweenfirare.
Mysfika med Calle på Grey Dog.
Spök- och häxkakor på Amy's Bakery, Bleecker str.
Niklas sjunger på showcasekväll på Comedy Club. Det var roligt att se hur han, och det andra svenska bandet Ghost vs. Sanne, faktiskt fullständigt skåpade ut sina amerikanska kollegor.
Americanos, movies and chinos... Random gubbe på stan. Random slips.
Min vän Bob utanför Toad Hall med Joe, som jobbar i baren.
Spenatpizza på vägen hem kan vara grejen emellanåt.
Kyrkan jag inte kan låta bli att ta kort på. Här nattetid.
Promenerade i west village och hittade den här tomma butikslokalen. Fick tusen idéer och spann iväg. Ellen och Lage, vänner som jobbar i Svenska Kyrkan i New York, skrattade när jag berättade. Dem tycker jag är lik min far. Finns alltid ett nytt projekt att dra igång.
Pir ut i Hudson.
Talande.
Ane på soundcheck. Stället ligger i Brooklyn och heter Southpaw.
Låtlistetapetsering i logen.
Logekompis.
Höstvackerhet.
Åsa och Jennie. Vi är så glada för vi har just fått in en Key Lime Pie Martini. Åsa hade provat den för några år sedan och sedan dess aldrig lyckats få den på någon bar igen. Vi hittade igen stället på St Marks Place, och skrev ned ingredienserna. Stoli vanilj, citron, cointreau, frangelico, färsk lime- och citronpress, socker. Garnera glaset med kaksmulor. Det ni.
En sista lunch med Bob innan planet går.
Hudson River.
Det här känns det som att man aldrig är med om i New York. Greene str ligger helt öde och tom när jag går hem en natt. Mycket vackert ljus.
Åt andra hållet.
Jag har alltid undrat hur dom gör. Det visar sig göras för hand, på stege. 42 str.
Och på 42 str måste allting glittra och glimma och göra av med mer el per dygn än, ja... nåt litet land någonstans. Till och med tunnelbaneskyltarna sprakar och blinkar.
Storstationen. Visade vara en sorts amerikansk pepp där. Mycket fin hall.
Dubbeltydighetstemat fortsätter. Jag har gjort det till en sport att hinna se när det händer, och hinna dra fram den kamera som är närmast till hands.
Som ni ser är det olika ställen hela tiden.
Stanna eller gå, stanna eller gå...
Det sker även i dagsljus.
Kanske stanna.
Poliserna samlas innan Halloweenparaden. Det måste ju vara bästa kvällen på året för att begå brott, eftersom hela New Yorks förenade polisstyrka stod och hängde på 6:e gatan.
En liten fjäril som drar en pumpa.
Tiles for New York. Skolbarn och andra har fått måla kakelplattor i samband med 11 september-attackerna. Dessa har sedan hängts upp längs två långa stängsel, och bildar ett sorts minnesmonument.
Jag sitter och hänger vid Kingston Av ute i Brooklyn. Inget ställe att hänga på egentligen, men det var så fint i solen att jag inte ville gå ned i tunnelbanan. En parkbänk vid storvägen fick duga.
En ensam Halloweenfirare.
Mysfika med Calle på Grey Dog.
Spök- och häxkakor på Amy's Bakery, Bleecker str.
Niklas sjunger på showcasekväll på Comedy Club. Det var roligt att se hur han, och det andra svenska bandet Ghost vs. Sanne, faktiskt fullständigt skåpade ut sina amerikanska kollegor.
Americanos, movies and chinos... Random gubbe på stan. Random slips.
Min vän Bob utanför Toad Hall med Joe, som jobbar i baren.
Spenatpizza på vägen hem kan vara grejen emellanåt.
Kyrkan jag inte kan låta bli att ta kort på. Här nattetid.
Promenerade i west village och hittade den här tomma butikslokalen. Fick tusen idéer och spann iväg. Ellen och Lage, vänner som jobbar i Svenska Kyrkan i New York, skrattade när jag berättade. Dem tycker jag är lik min far. Finns alltid ett nytt projekt att dra igång.
Pir ut i Hudson.
Talande.
Ane på soundcheck. Stället ligger i Brooklyn och heter Southpaw.
Låtlistetapetsering i logen.
Logekompis.
Höstvackerhet.
Åsa och Jennie. Vi är så glada för vi har just fått in en Key Lime Pie Martini. Åsa hade provat den för några år sedan och sedan dess aldrig lyckats få den på någon bar igen. Vi hittade igen stället på St Marks Place, och skrev ned ingredienserna. Stoli vanilj, citron, cointreau, frangelico, färsk lime- och citronpress, socker. Garnera glaset med kaksmulor. Det ni.
En sista lunch med Bob innan planet går.
måndag
söndag
Random New York
Här en vild blandning av bilder från mina två senaste månader.
Mamma! Tack för pengarna jag fick när jag skulle åka. Jag köpte en fin kamera för dem.
Jag har fullständigt gått loss på Hell's Kitchens Flea Market, som hålls varje helg vid 39 str och 9 av.
Erica kollar in kläderna.
Calle köper halsduk.
Åsa kollar väskor.
Mina fynd. Clipsörhängen, brosch och cashmerehalsduk.
Och fina macchiatokoppar.
En köksmaskin jag hett önskar mig. Billig här, men lite svår att frakta hem.
Verlaine. En hund jag önskar mig, också lite svår att frakta hem. Han är busig som få men han hoppade upp i soffan och lade sig tillrätta i mitt knä, och somnade. Och stal mitt hjärta.
Det kom en köldknäpp, och jag kände mig absolut nödgad att inhandla en fejk-pälsmössa.
Mitt hörn!
Mitt sovrum.
Och en sorts utsikt. Mot ett parkeringsgarage.
Jag fick tillslut ljusslingan att fungera och ökade därmed mysfaktorn i lägenheten med ca 100%.
Roommate. Fast dödad. Av mig, tyvärr.
Skådespelaren Paul Newman gick bort medan jag var här. En gatukonstnär hedrar hans minne på trottoaren på 6:e av.
Jag förstår inte riktigt cupcakes-fanatismen i det här landet. Dem är så kreativa med detta bakverk (se nedan t.ex.) att hade dem spenderat lika mycket tid på att komma på hur man ska rädda världen som att komma på knäppa cupcakesvarianter hade vi haft världsfred, bilar som går på luft och mat till alla. Varianten ovan är dock ytterst ordinär, både i smak och utseende. Och jo, jag åt den. Var ju tvungen att prova.
Westies. I cupcakesformat.
En lunch från himmelriket, serverad på Juliette i Williamsburg. Ett ställe jag rekommenderar!
Min vanliga frukost. Mat och laptop.
Vackert myllrigt.
Ett favorithörn.
Väggkonst på 3 str.
Vet inte vilka kyrka det här är men den ser så rysk och ståtlig ut. Omöjligt att inte ta kort på den varje gång man går förbi.
En pappa och en son, som som jag bara var tvungen att smygta en bild på. Dem var så coola och diskuterade så roliga saker.
Var och såg en fantastisk konsert med Lykke Li på Williamsburg Music Hall. Utsålt och mäktigt!
Trevlig fikakväll med Jonas och Peter.
Frida på jättefina Zipper Factory.
Jag och Ane övar i källaren på Living Room. Hon gjorde en fantastisk konsert där under CMJ-veckan, och jag fick vara med på ett hörn.
Tobias spelade samma kväll. Jag kom precis till sista låten och fick gå rakt upp på scen och oförberett vara med på en låt jag inte visste om jag hört förut. Som visade sig vara världens finaste. Jag, Ane och Theresa körade som änglar.
Adam kom och lyssnade.
Hello Saferide på Bowery Electric. Såg bara några låtar här, men hörde hela konserten på The Bell House i Brooklyn några dagar senare. Fantastiskt bra!
Förorten. En fruktansvärt vacker kväll när jag åkte tunnelbana i Brooklyn.
Och en annan vacker kväll när jag åkt lite tokigt i Queens och stod och väntade på en perrong.
Mamma! Tack för pengarna jag fick när jag skulle åka. Jag köpte en fin kamera för dem.
Jag har fullständigt gått loss på Hell's Kitchens Flea Market, som hålls varje helg vid 39 str och 9 av.
Erica kollar in kläderna.
Calle köper halsduk.
Åsa kollar väskor.
Mina fynd. Clipsörhängen, brosch och cashmerehalsduk.
Och fina macchiatokoppar.
En köksmaskin jag hett önskar mig. Billig här, men lite svår att frakta hem.
Verlaine. En hund jag önskar mig, också lite svår att frakta hem. Han är busig som få men han hoppade upp i soffan och lade sig tillrätta i mitt knä, och somnade. Och stal mitt hjärta.
Det kom en köldknäpp, och jag kände mig absolut nödgad att inhandla en fejk-pälsmössa.
Mitt hörn!
Mitt sovrum.
Och en sorts utsikt. Mot ett parkeringsgarage.
Jag fick tillslut ljusslingan att fungera och ökade därmed mysfaktorn i lägenheten med ca 100%.
Roommate. Fast dödad. Av mig, tyvärr.
Skådespelaren Paul Newman gick bort medan jag var här. En gatukonstnär hedrar hans minne på trottoaren på 6:e av.
Jag förstår inte riktigt cupcakes-fanatismen i det här landet. Dem är så kreativa med detta bakverk (se nedan t.ex.) att hade dem spenderat lika mycket tid på att komma på hur man ska rädda världen som att komma på knäppa cupcakesvarianter hade vi haft världsfred, bilar som går på luft och mat till alla. Varianten ovan är dock ytterst ordinär, både i smak och utseende. Och jo, jag åt den. Var ju tvungen att prova.
Westies. I cupcakesformat.
En lunch från himmelriket, serverad på Juliette i Williamsburg. Ett ställe jag rekommenderar!
Min vanliga frukost. Mat och laptop.
Vackert myllrigt.
Ett favorithörn.
Väggkonst på 3 str.
Vet inte vilka kyrka det här är men den ser så rysk och ståtlig ut. Omöjligt att inte ta kort på den varje gång man går förbi.
En pappa och en son, som som jag bara var tvungen att smygta en bild på. Dem var så coola och diskuterade så roliga saker.
Var och såg en fantastisk konsert med Lykke Li på Williamsburg Music Hall. Utsålt och mäktigt!
Trevlig fikakväll med Jonas och Peter.
Frida på jättefina Zipper Factory.
Jag och Ane övar i källaren på Living Room. Hon gjorde en fantastisk konsert där under CMJ-veckan, och jag fick vara med på ett hörn.
Tobias spelade samma kväll. Jag kom precis till sista låten och fick gå rakt upp på scen och oförberett vara med på en låt jag inte visste om jag hört förut. Som visade sig vara världens finaste. Jag, Ane och Theresa körade som änglar.
Adam kom och lyssnade.
Hello Saferide på Bowery Electric. Såg bara några låtar här, men hörde hela konserten på The Bell House i Brooklyn några dagar senare. Fantastiskt bra!
Förorten. En fruktansvärt vacker kväll när jag åkte tunnelbana i Brooklyn.
Och en annan vacker kväll när jag åkt lite tokigt i Queens och stod och väntade på en perrong.
Central Park
Lite random bilder från några olika dagar i Central Park, en oas i staden.
En helikopter uppe i skyn.
Ett bröllop antar jag. Det var oklart vad som försiggick här, mycket på en gång. Brud och brudgum, byggarbetare, en indiansk kastratsångare som sjöng så det ekade mellan pelarna.
Det blommar i fontänerna.
Och taxibilar, dem finns överallt. Också i Central Park. Hur många som helst faktiskt.
En ganska fin present att ge någon. En bänkdonation. Så nu har Hariette och Fred alltid ett speciellt ställe som bara är deras.
Den enda moderna soulstjärnan jag hade en skiva med gick och dog en meningslös död medelst flygplan. Fint att hitta ett minnesmärke för henne i parken.
Folk donerar för träden i parken och får så ett minnesmärke i sten. Längst upp står vilken sorts träd det gäller. Vackert.
Jennie Helena, självporträtt.
En roddtur, i bästa Woody Allen-anda. Det rekommenderas!
Obeskrivligt varm oktoberdag.
Vacker vy.
Del 1. Ser en flicka komma ensam in på ett grönområde. Hon verkar ha bråttom.
Del 2. Hon ser sig omkring efter flyktväg.
Del 3. Hon springer åt mitt håll. Det är nu uppenbart för mig att hon rymmer från mamma och lillebror, jag hör dem ropa. Hinner inte ändra kameramodet, så det blev lite suddigt här...
Del 4. Bråttom bråttom.
Del 5. Klättrar på alla fyra uppför sista branten.
Del 6. Alldeles snart kommer hon upp till staketet och i hörnan där kurar hon ihop sig. Jag vågar inte ta fler bilder och mamman är på väg upp...
Solen går ned. Inte bakom träden, bakom skraporna.
En helikopter uppe i skyn.
Det blommar i fontänerna.
Och taxibilar, dem finns överallt. Också i Central Park. Hur många som helst faktiskt.
En ganska fin present att ge någon. En bänkdonation. Så nu har Hariette och Fred alltid ett speciellt ställe som bara är deras.
Den enda moderna soulstjärnan jag hade en skiva med gick och dog en meningslös död medelst flygplan. Fint att hitta ett minnesmärke för henne i parken.
Jennie Helena, självporträtt.
En roddtur, i bästa Woody Allen-anda. Det rekommenderas!
Obeskrivligt varm oktoberdag.
Vacker vy.
Del 1. Ser en flicka komma ensam in på ett grönområde. Hon verkar ha bråttom.
Del 2. Hon ser sig omkring efter flyktväg.
Del 3. Hon springer åt mitt håll. Det är nu uppenbart för mig att hon rymmer från mamma och lillebror, jag hör dem ropa. Hinner inte ändra kameramodet, så det blev lite suddigt här...
Del 4. Bråttom bråttom.
Del 5. Klättrar på alla fyra uppför sista branten.
Del 6. Alldeles snart kommer hon upp till staketet och i hörnan där kurar hon ihop sig. Jag vågar inte ta fler bilder och mamman är på väg upp...
Solen går ned. Inte bakom träden, bakom skraporna.
onsdag
Dagen efter
Jag är just hemkommen från en förlängd morgonpromenad. Det är grått i New York idag men fortfarande konstigt varmt och kvavt. Stämningen ute är ännu yrvaken och uppsluppen, folk hälsar och ler som aldrig förr, påtagligt lättade. Obamas namn hörs i varenda gathörn, från varenda människa som skyndar förbi och pratar i mobiltelefon, från uteliggarna som samtalar högt och vilt. Det blåser till lite ibland men aldrig tillräckligt så att flaggan längst ute på piren i Hudson kan räta ut sig i sin fulla längd. Längs parkstråket ligger höstlöven över marken, men fortfarande ser man blommor i full prakt. Vackert. En tid för förändring.
Glädje!
Det går inte att ta miste på lyckan på gatorna här inatt. Det är några timmar sedan Obama utropades till USA:s nästa president och folk är ute och firar. Alla jag går förbi söker min blick och ler stort, några gör tummen upp, en tjej som gick framför mig en lång stund höll ut handen och hi-five:ade alla som gick i motsatt riktning. Jag gick förbi Union Square på min väg hem och där var folk fortfarande kvar och dansade, sjöng, kramades, diskuterade och firade loss. Nedan ett litet klipp från myllret.
Nu är det spännande
Jag är på väg till vänner för att fortsätta valvakan ihop, nu när vallokalerna stängt här. Tog en titt ut genom fönstret och ser att tv-apparaterna i huset mitt emot står på, och alla följer valbevakningen. Personen på bilden går fram och tillbaka, fram och tillbaka framför tv:n. Obama vann just Ohio.
tisdag
Valdag
Det är konstigt varmt i New York idag. Jag går utan jacka på lunchpromenaden. Förutom värmen står det alldeles klart att det är något annat som ligger i luften också. Valdagen är här. Min amerikanske vän ringer och låter stasad i telefonen. Han kan inte fatta att dagen är kommen. "All this building-up for this one day and now we're finally there. I'm so nervous..." Jag säger att det behöver han inte vara. Han säger att han inte vågar vara säker. Jag säger att jag kan vara säker åt honom. Det är lätt för mig att säga det, i min föreställningsvärld är det omöjligt att McCain och republikanerna kan vinna efter en så risig kampanj. Det var precis vad min vän, och så många andra, trodde för både fyra och åtta år sedan, bara för att sedan finna sig stående med skägget i brevlådan.
Nu vill människor ha förändring här. 2008 års kampanj har kostat mer än någonsin tidigare, samtidigt har det till stor del varit folket som har sponsrat kampanjerna. 50% av Obamas fondmedel, och 37% av McCains, kommer från människor som donerat mellan $5 - 200. Min vän säger att han aldrig sett så många människor i vallokalen som idag. Alla hoppas på högt valdeltagande.
Jag frågar min doorman om han röstat idag. Ja, ja, såklart han har. Jag behövde aldrig fråga på vem innan han fortsätter. "He's gonna win you know. Of course he will."
Vallokalerna stänger kl 21 här. Då börjar vakan. Imorgon hoppas vi veta om U.S.A valde rätt den här gången.
måndag
Frida
Igårkväll spelade Frida Hyvönen på The Zipper Factory här i New York. En närmast magisk musikalisk upplevelse. Dagen innan fick jag "Dirty dancing" på mail och när vi fick vara med och sjunga den på scen igår grät Marit och jag satt och kämpade tillbaka tårarna. "Silence is wild" kommer bli årets album i din skivsamling. Om tio år kommer du att kunna plocka fram det igen och tycka att det även är det årets album. Det är det som är det fina.
Halloween del 2
Här kommer utlovade del två. Paraden var en upplevelse! Mer nedan. Först måste jag berätta om vad som hände på morgonen, på väg till tunnelbanan. Jack Skeleton-mannen var faktiskt inte den första jag såg. Vid Washington Square Park stod två män och samtalade, den ena med två hundar i koppel (eller härskare, som Klehn skulle ha sagt). Jag tittade snabbt upp på männen medan jag gick förbi, -och se! Den ena hade nos. Jag blev chockad. Jag hann tänka så många tankar. Varför hade han opererat om sig? För att likna sina hundar? Kände han en speciell släktskap med hunden som art? Var det ett statement mot människans fåfänga?
Efter en minut slog det mig att det var Halloween... Mannen var så klart utklädd, men inte med hela kostymen utan på det lite sobrare sättet, ungefär som på maskerader där man bara bär ögonbindel. Fast hundnos då. I en färg väldigt, väldigt trogen hans egen hudton. Det bör kanske tilläggas att mina glasögon låg kvar på bordet hemma.
Jag fick slåss vänligt en bra stund för att få en plats längst fram vid kravallstaketet som ställts upp längs 6th Avenue. Jag fick plats bredvid två söta och trevliga tjejer från Uzbekistan och Azerbadjan.
Poliser patrullerade upp och nedför gatan och ropade i megafoner. Alla åskådare hjälpte till att lyfta kravallstaketen någon meter fram på megafonmannens "one, two, THREEEE". Laganda, förväntan. En timme väntade jag, många hade nog stått där i tre. Under ett par timmars tid svischade det ena spektaklet efter det andra förbi, ibland tror man inte sina ögon över människors uppfinningsrikedom och förmåga att bjuda på sig själva. Eller, i vissa fall, den rörande bristen på självdistans. Folk utklädda till fotoremsor, tandtråd, valbås där man kunde avlägga tidiga röster. 200 personer i en "Thriller"-klan som dansade dansen från videon till tonerna av Michael Jacksons låt med samma namn. Utstyrda förstås, som i videon. Människor som byggt bilar av gamla Metro Cards. Metro Cars.
Först kom dem vitklädda, och strödde glitter och magi omkring sig. Av någon outgrundlig anledning anförda av en mobilpratande japan i svart cape. Eller så hade han bara hamnat väldigt, väldigt snett.
En pumpa flög förbi. Det är helt oklart vad som är i bakgrunden.
Tanter som skräms.
Snyggt gäng. Tyvärr fick våran sida av gatan aldrig se budskapet.
Det här budskapet är oklart. "Skit i mig", kanske.
Med valet i antågande var politsk satir och politiska ställningstaganden ett populärt tema. OM det finns en enda republikan på Manhattan så gick de inte i paraden detta år.
"Scariest candidate".
New Yorks val.
Synen på McCain som en krigsherre som offrar liv.
Ett annat budskap, i kategorin "Big is beautiful". Miss Good Fat, Miss Trans Fat och Miss Bad Fat.
Helt klart over-sized.
Miss Marilyn. Som vinkade glatt och ropade: " I DID sleep with John F! And I loved it!"
Jag har väl aldrig vurmat för klarinetten, men efter att ha upptäckt att den är det vanligast förekommande föremålet på loppmarknader och second hand-affärer här blev jag ändå lite glad när dessa herrar kom.
Sjukt snygga goth-japaner.
Havsgudinna med vackert leende.
Ett träd.
En grön.
Jack Skeleton, lika stilig i verkligheten.
Tomte on the loose.
Såklart.
Djur med rolig blick.
Ett till djur. Med budskap.
Mjau. Kvalificerar sig i kategorin kvällens sötaste tillsammans med det japanska paret under rubriken.
Färgglad familj.
Otäcka, speciellt när de kommer i grupp.
Kvällen avslutades traumatiskt för mig, när några män gick omkring på min hemgata och erbjöd människor att fotograferas med dessa tingestar. Jag sprang in i min port och somnade av chock.
fredag
Halloween del 1
Idag är det Halloween. Det har jag aldrig varit med om på riktigt förut. I Sverige känns det ju bara påhittat, ett trick av handlarna för att få prångla pumpor och andra svårsålda saker. Halloween har känts kommersiellt och tvetydigt, vad firar vi och varför? Och vad hände med Alla Helgons dag?
Här känns det annorlunda. Det ligger en förväntan över hela staden. Folk är glada, vänliga, ler mer och framförallt, dom är utklädda! Jag har varit för långsam med kameran vid flera tillfällen, och missade bland annat att ta bild på den första utklädda människan jag såg imorse när jag var på väg mot tunnelbanan. För mig, som älskar Tim Burtons "The nightmare before christmas", var det en fröjd att se en affärsman i kostym och med portfölj bära ett Jack Skeleton-huvud. Han gick målinriktat ned längs University Plaza, som vore han sen till ett viktigt möte.
Jag blev just trick/treatad av den söta lilla ligisten på bilden ovan. Han heter Sebastian. Han svängde in med sin cape och sin krona på kaféet där jag sitter, och gjorde en räd. Han hade hittills fått 12 godis-treats.
Nedan ett par jag sprang på vid tunnelbanan. Så här ser det ut i hela staden! Det är faktiskt otroligt underhållande.
Nu ska jag springa och hämta riktiga kameran och bege mig till 6 avenue för att fotografera den stora Halloweenparaden. Del 2 är att vänta.
En ytterligt besynnerlig reklam
Jag minns en datalektion när jag precis hade börjat gymnasiet. Vår lärare delade ut en stencilerad artikel som vi alla fick läsa igenom. Det handlade om något som hette in-ter-net. Det lät alldeles ogreppbart, vad var det fråga om? Efter en muntlig och något förklarande genomgång av innehållet skred han till förevisning på en av datorerna. Vi stod häpna i en klunga bakom hans rygg. Resten av lektionen fick vi leka fritt på detta internet.
Historien ovan har egentligen ingen relevans för vad som gömmer sig bakom rubriken på detta inlägg, förutom att jag fortfarande har stora problem med att förstå hur allting fungerar. Nu, när jag befinner mig i N.Y, är det helt annan reklam som dyker upp på min myspace- och facebooksida. Områdesrelaterad. Hur vet den/dem/det? Visst kan jag få det förklarat för mig, men jag kommer alltid tycka det är något magiskt till det hela. Måste vara.
En reklam som dyker upp när jag loggar ur från myspace är den om bilförsäkring. Avsändaren undrar om jag betalar för hög försäkringsavgift, dem flesta i mitt nuvarande område gör tydligen det, och vill att jag ska fylla i allehanda uppgifter för att bedöma om dem kan sänka min bilförsäkringsavgift. Så långt allt gott. Men VAD GÖR PERSONEN i den här reklamen? Och VEM kom på idén?
Historien ovan har egentligen ingen relevans för vad som gömmer sig bakom rubriken på detta inlägg, förutom att jag fortfarande har stora problem med att förstå hur allting fungerar. Nu, när jag befinner mig i N.Y, är det helt annan reklam som dyker upp på min myspace- och facebooksida. Områdesrelaterad. Hur vet den/dem/det? Visst kan jag få det förklarat för mig, men jag kommer alltid tycka det är något magiskt till det hela. Måste vara.
En reklam som dyker upp när jag loggar ur från myspace är den om bilförsäkring. Avsändaren undrar om jag betalar för hög försäkringsavgift, dem flesta i mitt nuvarande område gör tydligen det, och vill att jag ska fylla i allehanda uppgifter för att bedöma om dem kan sänka min bilförsäkringsavgift. Så långt allt gott. Men VAD GÖR PERSONEN i den här reklamen? Och VEM kom på idén?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
