Halloween del 1

Idag är det Halloween. Det har jag aldrig varit med om på riktigt förut. I Sverige känns det ju bara påhittat, ett trick av handlarna för att få prångla pumpor och andra svårsålda saker. Halloween har känts kommersiellt och tvetydigt, vad firar vi och varför? Och vad hände med Alla Helgons dag?

Här känns det annorlunda. Det ligger en förväntan över hela staden. Folk är glada, vänliga, ler mer och framförallt, dom är utklädda! Jag har varit för långsam med kameran vid flera tillfällen, och missade bland annat att ta bild på den första utklädda människan jag såg imorse när jag var på väg mot tunnelbanan. För mig, som älskar Tim Burtons "The nightmare before christmas", var det en fröjd att se en affärsman i kostym och med portfölj bära ett Jack Skeleton-huvud. Han gick målinriktat ned längs University Plaza, som vore han sen till ett viktigt möte.

Jag blev just trick/treatad av den söta lilla ligisten på bilden ovan. Han heter Sebastian. Han svängde in med sin cape och sin krona på kaféet där jag sitter, och gjorde en räd. Han hade hittills fått 12 godis-treats.

Nedan ett par jag sprang på vid tunnelbanan. Så här ser det ut i hela staden! Det är faktiskt otroligt underhållande.


Nu ska jag springa och hämta riktiga kameran och bege mig till 6 avenue för att fotografera den stora Halloweenparaden. Del 2 är att vänta.

En ytterligt besynnerlig reklam

Jag minns en datalektion när jag precis hade börjat gymnasiet. Vår lärare delade ut en stencilerad artikel som vi alla fick läsa igenom. Det handlade om något som hette in-ter-net. Det lät alldeles ogreppbart, vad var det fråga om? Efter en muntlig och något förklarande genomgång av innehållet skred han till förevisning på en av datorerna. Vi stod häpna i en klunga bakom hans rygg. Resten av lektionen fick vi leka fritt på detta internet.

Historien ovan har egentligen ingen relevans för vad som gömmer sig bakom rubriken på detta inlägg, förutom att jag fortfarande har stora problem med att förstå hur allting fungerar. Nu, när jag befinner mig i N.Y, är det helt annan reklam som dyker upp på min myspace- och facebooksida. Områdesrelaterad. Hur vet den/dem/det? Visst kan jag få det förklarat för mig, men jag kommer alltid tycka det är något magiskt till det hela. Måste vara.

En reklam som dyker upp när jag loggar ur från myspace är den om bilförsäkring. Avsändaren undrar om jag betalar för hög försäkringsavgift, dem flesta i mitt nuvarande område gör tydligen det, och vill att jag ska fylla i allehanda uppgifter för att bedöma om dem kan sänka min bilförsäkringsavgift. Så långt allt gott. Men VAD GÖR PERSONEN i den här reklamen? Och VEM kom på idén?

Förklädd uppmaning

Jodå. Så det är bara att se till att lägga tillräckligt med dricks.

Fotfolket i en valkampanj

Det här är Benedicta. Hon är en av alla amerikaner som försöker göra det dem kan. Hon är till åren kommen och en aning tung, så det är svårt för henne att gå runt och knacka dörr. Idag är det kallt och soligt i New York, och Benedicta har hittat en perfekt belägen bänk på Christopher Street i west village där hon kan sitta och föra ut sitt budskap. "Vote for Obama!", ropar hon efter alla som passerar. "Please vote for Obama!". "This is my man right here", säger hon med sydamerikansk brytning och pekar på en av alla sina pins. Hon frågar var jag kommer ifrån. Jaha, Sverige! Där gillar dom Obama, det har hon hört. Vi samtalar en stund om det faktum att ganska många länder nog skulle välja Obama, ifall de hade någon talan i ärendet. Vet du vad, säger hon, de enda som inte gillar Obama är republikanerna. Hon nästan viskar fram det sista, "the republicans", och gör det klart att hon inte vill tala mer om dom. Hur som helst kommer demokraterna vinna valet, det är hon övertygad om.

Hunden är, att döma av klädsel och ansiktsuttryck, troligen republikan.

Vad jag ska bli när jag blir stor

Trots 160+40+40+40+5 universitets- och högskolepoäng och en sorts karriär funderar jag fortfarande på vad jag skall bli när jag blir stor. Jag vet inte om jag ska tänka att det beror på uttråkning, storhetsvansinne, aptit på kunskap eller bara en allmän brist på självinsikt men funderar, det gör jag. En kväll i Stockholm för några månader sedan, när jag var ute och hängde upp affischer på mig själv, kom jag på att det var ju arkitekt jag ville bli. Tänk att få vara den som ligger bakom de vackra husen, de smarta plan- eller stadslösningarna, att få vara med och leda en del av den nya tidens miljömässigt hållbara infrastruktur... Sedan insåg jag att jag inte tejpat en enda affisch rakt, eller att jag till och med har en ovanlig begåvning i att inte ens kunna dra ett rakt streck MED linjal. Nu har förvisso arkitekter som jag känner talat om för mig att jag inte behöver kunna det, eftersom man gör allt i cad eller dylika program nu för tiden. Men ärligt, jag må vara välsignad med lite olika begåvningar men jag tror ändock att jag saknar fallenhet för arkitektyrket. Jag inser nog också, om jag ska måsta tänka realistiskt, att jag aldrig kommer spela cello i en symfoniorkester. Och att jag, antagligen, aldrig kommer orka mig igenom en dirigentutbildning och slå mig på en världskarriär inom det gebitet. Troligen kommer jag heller aldrig öppna en svensk filial av den där japanska butiken jag älskar så mycket, den som säljer saker med små fina djur på. Men man får drömma! Arkitekt-wannabe:n i mig njuter av alla fula och fina hus i den här staden, och den osannolika blandningen av högt och lågt, gammalt och nytt. Jag gillar till exempel "tårt-varianten" i bilden ovanför.

Det här är fint! Jag läste någon gång i en tidning att det är byggt med någon sorts miljö-tänk, vilket gladde mig.

Typisk salig blandning.

Det är så fint att se molnen i det här blå huset. Det blir som en förlängning av himlen, ned på jorden. Huset är säkert känt och har säkerligen ett namn, men jag kallar det "himlapelaren".

Ode to Lilly

Ikväll har jag varit på en av mina favoritrestauranger. Om man är ensam kan man, om man vill, få sitta vid ett "community table". Stället är fullt med stammisar och vid det gemensamma bordet pratar alla med alla, aktuella ämnen diskuteras livligt och visitkort utbyts. Det var där jag för två år sedan träffade Lilly, en då 88-årig dam som åt på restaurangen varje kväll sedan hennes livskamrat dött sex år tidigare. Hon hälsade mig alltid så glatt; "Hi miss Sweden!!", och deltog ivrigt i diskussionerna runt bordet. Hon fascinerade mig, och jag har tänkt på henne många gånger sedan dess. Det fanns både en sorgsenhet och en enorm styrka i den lilla tantkroppen, hon var rädd för att bli gammal och ensam och samtidigt såg hon till att ha en daglig rutin som tillgodosåg hennes sociala behov.

Det gladde mig ikväll att finna att Lilly fortfarande sitter vid det gemensamma bordet. Alltid på kortändan, längst upp, som en drottning. Hon kommer inte lika ofta, säger hon, bara när kroppen tillåter. Hon har fått problem med hjärtat. Rösten är hes och liten. Ändå bjuder hon in mig, frågar vetgirigt om alla länderna i skandinavien, om min familj, om min vistelse här, om vad jag tror och tycker i allehanda frågor. Och hon berättar, om sin man som hon var gift med i 56 år och stod så nära, om deras resor, om sorgen när han gick bort, om sina syskon som alla är borta nu. Hon är fortfarande vacker, hennes blick är vänlig och det vita håret faller mjukt in runt hennes ansikte. Hon säger att det är svårt att förlora rörligheten. Hon orkar inte lika mycket längre. Hon frågar hur länge jag stannar. På måndag fyller hon 90 år. Förra året ställde restaurangen till med fest på hennes födelsedag. I år vet hon inte om hon orkar komma. En dag i taget, säger Lilly och ler. Jag lovar att vara där på måndag.

Hon somnar nästan när hon har ätit klart. Hon tittar upp och ler när jag rör vid hennes arm, "I always fall asleep when I'm digesting". Blixtlåset på hennes kappa krånglar och jag hjälper henne att kliva i den, med uggsen före. Personalen på restaurangen hjälper henne alltid med att ordna en taxi. Hon förmanar mig länge om att ta det försiktigt på min väg hem, för det är sent nu. Själv kommer hon att piggna till under taxiresan och sedan stanna uppe till minst 02, det gör hon alltid. Jag står kvar och vinkar när hon kliver in i bilen och åker hem. Jag hoppas vi ses på måndag igen.

Människorna och musiken

Det sitter, och står för den delen, människor och spelar och sjunger i varenda gathörn och på varenda tunnelbanestation. Med varierad kvalité. Jag kan inte låta bli att undra och fantisera om deras historier. Vad man skulle kunna få veta om man pratade med dem alla! Mannen nedan kvalificerar sig som en av de mer udda i samlingen gatumusikanter.




Det syns kanske inte så tydligt men han har samlat på sig alla sorters dockor och tingestar som kan röra sig till den obegripliga syntmusik som rinner ur hans fingrar.

En sen kväll när jag gick nere i tunnelbanan såg jag det här:



Det gjorde lite ont i hjärtat. Världens sötaste tjej sitter och väntar på att pappa ska bli klar med dagens förvärv. Pappa sjunger soul, inte alls oävet!, i tunnelbanan, till halv-dana backtracks. Det ekar elakt mellan sten och kakel och jag tror hon ville gå hem.

Den här mannen vet inte sina begränsningar. Eller så skiter han i dem, högaktningsfullt, och visst kan det vara befriande med sådana människor. Men kanske inte när det innebär att de övar flöjt i Central Park. Boken hette "Advanced Techniques". Jag tror nybörjarboken var slut i hela stan.

I valet och kvalet

Om man vill går det ganska bra att låtsas som att det inte pågår ett val här. Det är ganska många amerikaner som verkar göra det. Eller så gör man det ganska enkelt för sig, och blir klassiskt idiotiskt oupplyst svart/vit i sitt politiska (o)intresse. Det är skrämmande
hur vissa människor resonerar. Hur som helst, jag bor nära NYU och passerade här några glada studenter som hyllade Obama på ett, ja, ganska studentikost och spexigt vis. (Dom hyllade åtminstone rätt presidentkandidat).

In the streets of the city...

Det byggs exakt överallt här. Det är för mig oklart vad dem egentligen gör. Sedan första gången jag kom hit har Houston varit ett föremål för ständig ombyggnation, till synes planlöst renoverande. Jag önskar att jag litade på männen med maskinerna men det gör jag inte. Det händer ju inget. Hittills har det bara skapats taxiköer och ett evigt larmande buller.



Reklamskyltarna här är små och modesta.





Amerika är ett dubbelt land, det vet vi alla. För allt som är bra finns något dåligt, för allt som är vitt finns något svart. Bakom varje politiker mot Roe vs Wade finns en gravid tonårsdotter. För varje saxofonist belönad med ett 4-miljonerdollars stipendium för sin ovärdeliga insats för samhället finns det 30 stympade vietnamveteraner tiggandes i gathörnen. För varje borgmästare som vill "rensa upp i omoralen" finns en prostituerad som säljer sin historia om densamme. Och så vidare, och så vidare. Den här dubbelheten befäster sig ibland på ett närmast komiskt tydligt sätt, i gathörnen där människor står och undrar; ska jag gå eller inte?

New York

Jag är i New York. Himlen är blå och möjligheterna oändliga. Lycka.