118100-oraklet vill förklara mig så här när jag bad en kompis fråga:
"118100 tror att Jennie Abrahamson från Stockholm är en snygg och trevlig tjej som gillar att hålla på med musik! Vi tror att hon sjunger och har en mycket fin röst. När hon inte sjunger tror vi att hon gillar att umgås med sina vänner."
Det är väl på sin plats att tacka för komplimangerna.
fredag
Inte ens 118 100-oraklet ser nån ljusning i det här...
Förtvivlan. Min älskade älskade eldfågel. Igen!! Jag frågade 118 100-oraklet om det är lätt att laga en gitarr som gått av. Så här löd svaret:
"Nej, det är inte lätt att laga en gitarr som gått av, iallafall inte så att den får sitt ursprungliga skick. Vi rekommenderar dig att lämna in den till en musikaffär eller köpa en ny."
Så sant. Men still pretty lame.
torsdag
"Elitutbildning"
I nyhetssändningarna ikväll rapporteras om att det getts klartecken för vad de kallar “elitutbildningar” på gymnasienivå. Just “elit” är en olycklig formulering. Det handlar om att ge ungdomar med en specifik begåvning utrymme för att utveckla den talangen så långt det är möjligt under den begränsade tid gymnasiet pågår. Det görs redan, men inom ämnen som musik, idrott och konst. Under förevändning att det är talangområden som gärna bör stå under konstant utveckling och stimulans, och att det inte är förmågor som alla behöver bli lika bra på och således tävlar dessa inriktningar inte med skolans allmänna välfärd och välmående. Kärnämnen däremot, måste alla bli precis lika bra på.
Enligt vissa. Lars Ohly satt i nyhetssändningen som ena parten i en snabb-debatt om “elitutbildningarnas” för och emot. Så förutsägbart att han skulle såga försöket och prata om skolans sjukdomstillstånd och måla fan på väggen över en mer och mer segregerad skola. Ja, skolan är sjuk. På många sätt. Den skulle generellt behöva mer resurser, fler lärare, mer stödlärare, mer resurser till elevhälsovården, större satsning på kompetent personal och kontinuerlig fortbildning av densamma. Jag skulle önska att den kommunala skolan skulle vara så bra, för alla, att det inte skulle finnas behov av alla friskolor med allsköns pedagogiska upplägg. Dock, det finns ingen motsättning i att på gymnasienivå (som fortfarande är en FRIVILLIG skolform där många elever väljer att inrikta sig åt något håll) låta elever med en alldeles särskild begåvning i till exempel matematik gå längre i det ämnet och att upprätthålla en god skola med en grundlig allmänbildning för alla. Jag tycker att alla program borde innehålla till exempel historia (ett ämne som plockades bort ur flera utbildningar när jag skulle börja gymnasiet och “linjer” blev “program”). Om vi kan erbjuda en bra skola för alla, var ligger faran i att låta matematiktalangerna gå upp på högskolenivå under sina gymnasieår? Ska de vänta, rulla tummarna och skjuta på sin utveckling för rättvisans skull? Vad är det som är farligare med att pusha matematiktalanger än musiktalanger? Spetsutbildningarna som nu planeras inom matematik, historia, samhällskunskap och fysik kommer dessutom inte att kosta mer än en vanlig gymnasieutbildning, något som inte kan sägas för specialgrenar inom till exempel estetiska programmet. Fara kan vi tala om den dagen då de “vanliga” grenarna missgynnas, alltså får mindre resurser och sämre förutsättningar än spetsutbildningarna. För det är alldeles klart att 15-19-åringar inte alltid är klara över sina begåvningar och sin inriktning i framtida yrkesliv, de breda utbildningarna behövs och ska ha en central plats i gymnasieskolan.
Ohly, bland annat, pratade också om utarmandet av den sociala grupp som en klass utgör. Den som består av medelpresterande elever, och några som ligger lite före och några som ligger lite efter. Tanken är att de starka hjälper till att dra gruppen framåt. Det är en fin och bra tanke. Jag tror inte den dynamiken kommer att försvinna för att man erbjuder ett antal spetsutbildningar. Även i “elitgrupperna” kommer den dynamiken att finnas. En kompetent lärare kan identifiera och ta hjälp av de starka krafterna i vilken elevgrupp som helst.
Enligt vissa. Lars Ohly satt i nyhetssändningen som ena parten i en snabb-debatt om “elitutbildningarnas” för och emot. Så förutsägbart att han skulle såga försöket och prata om skolans sjukdomstillstånd och måla fan på väggen över en mer och mer segregerad skola. Ja, skolan är sjuk. På många sätt. Den skulle generellt behöva mer resurser, fler lärare, mer stödlärare, mer resurser till elevhälsovården, större satsning på kompetent personal och kontinuerlig fortbildning av densamma. Jag skulle önska att den kommunala skolan skulle vara så bra, för alla, att det inte skulle finnas behov av alla friskolor med allsköns pedagogiska upplägg. Dock, det finns ingen motsättning i att på gymnasienivå (som fortfarande är en FRIVILLIG skolform där många elever väljer att inrikta sig åt något håll) låta elever med en alldeles särskild begåvning i till exempel matematik gå längre i det ämnet och att upprätthålla en god skola med en grundlig allmänbildning för alla. Jag tycker att alla program borde innehålla till exempel historia (ett ämne som plockades bort ur flera utbildningar när jag skulle börja gymnasiet och “linjer” blev “program”). Om vi kan erbjuda en bra skola för alla, var ligger faran i att låta matematiktalangerna gå upp på högskolenivå under sina gymnasieår? Ska de vänta, rulla tummarna och skjuta på sin utveckling för rättvisans skull? Vad är det som är farligare med att pusha matematiktalanger än musiktalanger? Spetsutbildningarna som nu planeras inom matematik, historia, samhällskunskap och fysik kommer dessutom inte att kosta mer än en vanlig gymnasieutbildning, något som inte kan sägas för specialgrenar inom till exempel estetiska programmet. Fara kan vi tala om den dagen då de “vanliga” grenarna missgynnas, alltså får mindre resurser och sämre förutsättningar än spetsutbildningarna. För det är alldeles klart att 15-19-åringar inte alltid är klara över sina begåvningar och sin inriktning i framtida yrkesliv, de breda utbildningarna behövs och ska ha en central plats i gymnasieskolan.
Ohly, bland annat, pratade också om utarmandet av den sociala grupp som en klass utgör. Den som består av medelpresterande elever, och några som ligger lite före och några som ligger lite efter. Tanken är att de starka hjälper till att dra gruppen framåt. Det är en fin och bra tanke. Jag tror inte den dynamiken kommer att försvinna för att man erbjuder ett antal spetsutbildningar. Även i “elitgrupperna” kommer den dynamiken att finnas. En kompetent lärare kan identifiera och ta hjälp av de starka krafterna i vilken elevgrupp som helst.
Meningen med livet, enligt en söktjänst
Jag var bara tvungen att prova. 118 100 säger i en tv-reklam att man får fråga vad-som-helst. Jag kan inte vara den enda som har skickat in ett sms och frågat "Vad är meningen med livet?". Detta var 118 100-oraklets svar:
"Det finns många olika tankar om meningen med livet, både religiösa och vetenskapliga. Vad du än väljer att tro på gäller det att se på det hela som någonting positivt och göra det bästa av det."
Fint. Men pretty lame.
"Det finns många olika tankar om meningen med livet, både religiösa och vetenskapliga. Vad du än väljer att tro på gäller det att se på det hela som någonting positivt och göra det bästa av det."
Fint. Men pretty lame.
onsdag
tisdag
fredag
Årets "lika som bär"
Ja, jag vet att ingen av dom är speciellt aktuell just nu. Men denna upptäckt gjordes i år, hemma i tv-soffan, och insikten slog ned som blixten från en klar himmel. Årets "lika som bär" är den emotionelle sångaren Josh Groban och 80-tals-utomjordingen Alf. Och detta är inte menat elakt alls, och inte förnedrande för någon av dem. Det verkar vara fina pojkar båda två. Det är bara ett rent sakligt konstaterande, och håll med mig; är dem inte nästan osannolikt lika varann?
torsdag
Årets ambitiösaste och årets roligaste
Henry Hey som tonsatte en av Sarah Palins pinsammaste intervjuer, den med Katie Couric, måste kvala in som årets ambitiösaste. Ju fler gånger man ser klippet, desto mer framträder melodin ur de yviga harmonierna och nu kan jag titta på originalintervjun och sjunga med. En klockren jazzhit!
Samma intervju karbonkopierades av Tina Fey och gjordes till ett hysteriskt roligt inslag i Saturday Night Live. Det folk till en början inte förstod var att Fey använde Palins exakta ord. Självaste CNN gjorde ett avslöjande inslag om detta, se klippet nedan. Tina Fey kvalar in som årets roligaste!
Samma intervju karbonkopierades av Tina Fey och gjordes till ett hysteriskt roligt inslag i Saturday Night Live. Det folk till en början inte förstod var att Fey använde Palins exakta ord. Självaste CNN gjorde ett avslöjande inslag om detta, se klippet nedan. Tina Fey kvalar in som årets roligaste!
Terapi-TV (i avdelningen årets)
Eftersom tv:n, trots löften, inte fungerade i lägenheten i N.Y lärde jag mig för första gången att ful-ladda ned. Och trots att jag inte tittar på tv i övrigt så skulle jag ändå vilja drista mig till att utropa följande till årets tv-serie: "In treatment". En annorlunda hbo-delikatess för alla som inte behöver csi-agenter eller skruvade hemmafruar till hjälp för att fly vardagen en stund. Det kan räcka ganska bra med det vanliga, mänskliga psyket. Serien bygger på den israeliska tv-serien "Be 'Tipul". Tokigt stilige Gabriel Byrne spelar, med ytterlig briljans, terapeuten Paul Weston, som tar emot patienter i psykoterapi i en utbyggnad av sitt hem. (Jag läste förresten någonstans att Gabriel Byrne inte kunde gå ett kvarter i N.Y utan att bli stoppad av riktiga terapeuter som lovordar hans trovärdiga insats som fejk-terapeut). Vi får följa en patient per dag, och avsnittet på 25 minuter är helt enkelt deras sejour hos terapeuten. Vi får följa Laura som har problem i sitt förhållande, och med män generellt. Alex, en kaxig pilot inom flottan som i Irak fått order om att släppa en bomb över ett hus där det visade sig vara flera barn. Sophie, en intelligent tonåring och ett OS-löfte inom gymnastik, som försökt ta sitt liv några gånger men förnekar det. Jake och Amy, ett par som söker upp Paul Weston för att få råd i frågan om att behålla ett barn eller inte, och blir kvar i en skenande parterapi. Slutligen får vi följa terapeuten själv när han söker upp sin egen gamla terapeut och handledare Gina för att få prata om sina problem med yrkesrollen, frun och livet i övre medelåldern. Kameran filmar ur få vinklar och lämnar nästan aldrig behandlingsrummet, med undantag för Pauls sessioner hos Gina. Nästan aldrig hörs pålagd musik. Skådespelarinsatserna är rakt igenom briljanta, till och med Blair Underwood i rollen som stridspiloten Alex berör in i märg och ben. Säsong 2 kommer 2009. (Och ja, jag ska köpa serien. Eller om någon som köper julklappar till mig läser det här, så önskar jag mig den i julklapp).
Det börjar vara dags för årets...
Olika årets. Låt mig börja i all enkelhet; årets tidningsframsida. Den som fick mig att skratta högt i kön på Konsum, och trots mina med-kunders misstänksamma blickar ta fram mobilen för att fota av. Jag undrar om det är nåt indie-kid med svinbra humor som är rubriksättare på Hänt Extra.
Det finns ingen författare värd namnet, som inte skrivit något om sin katt.
Han räknar liksom in. Eller känner han bara in tempot? Det verkar, för mig, som att någon går i tre 3/4-delstakt och någon i 6/8 dito. Kanske är jag yrkesskadad.
Han vänder sig om ibland och tittar mot bakre scenväggen. Och ibland verkar han frågande söka någons blick tvärs igenom rummet mot bakre väggen av teatern. Jag får för mig att det är något jag inte vet, något eller någon jag inte ser. Finns det någon där, vars välsignelse han behöver för att fortsätta läsa för oss?
Rörelsen när han läst en dikt klar. Som hade han gjort mål i en VM-kamp. "Yes!"
Vi känner oss utvalda. Det vilar en hungrig, förväntansfull stämning i teatern, som är fylld till sista stol. Har någon annan fått se det vi får se ikväll, den här skärpan, den här humorn? Det här snudd på nakna? Han har alla i sin hand, det finns inga tvivlare ikväll.
Jag skulle kunna lyssna hela natten.
söndag
En tidig helgmorgon i november
Jag har ett extrajobb. Eller, extra och extra. Jag har ett jobb, ibland. Jag har liksom olika, det är svårt att säga vad som är jobbet jobbet. Livet är ett arbete, sa en trist farbror en gång. Just detta jobb är jag outbildad för, det är dåligt betalt och har dessutom gett mig problem med mina pickliga gitarr- och pianohänder. Och ändå känner jag mig så priviligierad. De tidiga morgontimmar jag spenderat här i helgen, innan alla andra kommer och börjar tända lampor och sätta igång kaffebryggare, är ren och skär lycka. Först den orörda snön på parkeringen. Alla vackra ljusen. Träden. Tystnaden över det intilliggande stallet. Sedan; sätta på ugnarna, och ljuset från dem. Jag jobbar i mörker en stund, bara i skenet från ugnarna, det skulle kännas som ett helgerån att tända lysrören i taket och förstöra alltihop. Radion får vara tyst en stund till. Jag går ut i matsalen, väljer ut ett gott te att börja dagen med. Spöket spökar för mig då. Först blir jag lite rädd. Sen säger jag, bort mot skåpet längst ned i salen, att du skrämde mig visserligen men det gör inget. Efter ett par timmar ramlar dem in, en efter en. Kollegorna. Vi pratar, skrattar, fikar frukost och fiffar inför öppnandet klockan 11. Jag avslutar, städar ihop och är hemma innan lunch.
Dagens förvärv.
Lussebullar i närbild.
fredag
Frida och småfåglarna
Vi repar i logen innan Fridas gig. Försöker lära oss texten på "Birds". Det blev en fin liten film.
tisdag
Random New York del 2
Så, här kommer resten. För kännedom; den del av min splittrade tvillingpersonlighet som är nitisk A-människa (och inte haft så mycket för sig på ett tag) har naturligtvis tagit business cards på varenda ställe hon besökt och är nu i full färd med att sammanställa en lista med fina ställen av högsta egenintresse (mat, musik, shopping). Så om någon ska åka dit och vill ha lite tips, lämna en kommentar nånstans på min sida med en mailadress så skickar jag.
Hudson River.
Det här känns det som att man aldrig är med om i New York. Greene str ligger helt öde och tom när jag går hem en natt. Mycket vackert ljus.
Åt andra hållet.
Jag har alltid undrat hur dom gör. Det visar sig göras för hand, på stege. 42 str.
Och på 42 str måste allting glittra och glimma och göra av med mer el per dygn än, ja... nåt litet land någonstans. Till och med tunnelbaneskyltarna sprakar och blinkar.
Storstationen. Visade vara en sorts amerikansk pepp där. Mycket fin hall.
Dubbeltydighetstemat fortsätter. Jag har gjort det till en sport att hinna se när det händer, och hinna dra fram den kamera som är närmast till hands.
Som ni ser är det olika ställen hela tiden.
Stanna eller gå, stanna eller gå...
Det sker även i dagsljus.
Kanske stanna.
Poliserna samlas innan Halloweenparaden. Det måste ju vara bästa kvällen på året för att begå brott, eftersom hela New Yorks förenade polisstyrka stod och hängde på 6:e gatan.
En liten fjäril som drar en pumpa.
Tiles for New York. Skolbarn och andra har fått måla kakelplattor i samband med 11 september-attackerna. Dessa har sedan hängts upp längs två långa stängsel, och bildar ett sorts minnesmonument.
Jag sitter och hänger vid Kingston Av ute i Brooklyn. Inget ställe att hänga på egentligen, men det var så fint i solen att jag inte ville gå ned i tunnelbanan. En parkbänk vid storvägen fick duga.
En ensam Halloweenfirare.
Mysfika med Calle på Grey Dog.
Spök- och häxkakor på Amy's Bakery, Bleecker str.
Niklas sjunger på showcasekväll på Comedy Club. Det var roligt att se hur han, och det andra svenska bandet Ghost vs. Sanne, faktiskt fullständigt skåpade ut sina amerikanska kollegor.
Americanos, movies and chinos... Random gubbe på stan. Random slips.
Min vän Bob utanför Toad Hall med Joe, som jobbar i baren.
Spenatpizza på vägen hem kan vara grejen emellanåt.
Kyrkan jag inte kan låta bli att ta kort på. Här nattetid.
Promenerade i west village och hittade den här tomma butikslokalen. Fick tusen idéer och spann iväg. Ellen och Lage, vänner som jobbar i Svenska Kyrkan i New York, skrattade när jag berättade. Dem tycker jag är lik min far. Finns alltid ett nytt projekt att dra igång.
Pir ut i Hudson.
Talande.
Ane på soundcheck. Stället ligger i Brooklyn och heter Southpaw.
Låtlistetapetsering i logen.
Logekompis.
Höstvackerhet.
Åsa och Jennie. Vi är så glada för vi har just fått in en Key Lime Pie Martini. Åsa hade provat den för några år sedan och sedan dess aldrig lyckats få den på någon bar igen. Vi hittade igen stället på St Marks Place, och skrev ned ingredienserna. Stoli vanilj, citron, cointreau, frangelico, färsk lime- och citronpress, socker. Garnera glaset med kaksmulor. Det ni.
En sista lunch med Bob innan planet går.
Hudson River.
Det här känns det som att man aldrig är med om i New York. Greene str ligger helt öde och tom när jag går hem en natt. Mycket vackert ljus.
Åt andra hållet.
Jag har alltid undrat hur dom gör. Det visar sig göras för hand, på stege. 42 str.
Och på 42 str måste allting glittra och glimma och göra av med mer el per dygn än, ja... nåt litet land någonstans. Till och med tunnelbaneskyltarna sprakar och blinkar.
Storstationen. Visade vara en sorts amerikansk pepp där. Mycket fin hall.
Dubbeltydighetstemat fortsätter. Jag har gjort det till en sport att hinna se när det händer, och hinna dra fram den kamera som är närmast till hands.
Som ni ser är det olika ställen hela tiden.
Stanna eller gå, stanna eller gå...
Det sker även i dagsljus.
Kanske stanna.
Poliserna samlas innan Halloweenparaden. Det måste ju vara bästa kvällen på året för att begå brott, eftersom hela New Yorks förenade polisstyrka stod och hängde på 6:e gatan.
En liten fjäril som drar en pumpa.
Tiles for New York. Skolbarn och andra har fått måla kakelplattor i samband med 11 september-attackerna. Dessa har sedan hängts upp längs två långa stängsel, och bildar ett sorts minnesmonument.
Jag sitter och hänger vid Kingston Av ute i Brooklyn. Inget ställe att hänga på egentligen, men det var så fint i solen att jag inte ville gå ned i tunnelbanan. En parkbänk vid storvägen fick duga.
En ensam Halloweenfirare.
Mysfika med Calle på Grey Dog.
Spök- och häxkakor på Amy's Bakery, Bleecker str.
Niklas sjunger på showcasekväll på Comedy Club. Det var roligt att se hur han, och det andra svenska bandet Ghost vs. Sanne, faktiskt fullständigt skåpade ut sina amerikanska kollegor.
Americanos, movies and chinos... Random gubbe på stan. Random slips.
Min vän Bob utanför Toad Hall med Joe, som jobbar i baren.
Spenatpizza på vägen hem kan vara grejen emellanåt.
Kyrkan jag inte kan låta bli att ta kort på. Här nattetid.
Promenerade i west village och hittade den här tomma butikslokalen. Fick tusen idéer och spann iväg. Ellen och Lage, vänner som jobbar i Svenska Kyrkan i New York, skrattade när jag berättade. Dem tycker jag är lik min far. Finns alltid ett nytt projekt att dra igång.
Pir ut i Hudson.
Talande.
Ane på soundcheck. Stället ligger i Brooklyn och heter Southpaw.
Låtlistetapetsering i logen.
Logekompis.
Höstvackerhet.
Åsa och Jennie. Vi är så glada för vi har just fått in en Key Lime Pie Martini. Åsa hade provat den för några år sedan och sedan dess aldrig lyckats få den på någon bar igen. Vi hittade igen stället på St Marks Place, och skrev ned ingredienserna. Stoli vanilj, citron, cointreau, frangelico, färsk lime- och citronpress, socker. Garnera glaset med kaksmulor. Det ni.
En sista lunch med Bob innan planet går.
måndag
söndag
Random New York
Här en vild blandning av bilder från mina två senaste månader.
Mamma! Tack för pengarna jag fick när jag skulle åka. Jag köpte en fin kamera för dem.
Jag har fullständigt gått loss på Hell's Kitchens Flea Market, som hålls varje helg vid 39 str och 9 av.
Erica kollar in kläderna.
Calle köper halsduk.
Åsa kollar väskor.
Mina fynd. Clipsörhängen, brosch och cashmerehalsduk.
Och fina macchiatokoppar.
En köksmaskin jag hett önskar mig. Billig här, men lite svår att frakta hem.
Verlaine. En hund jag önskar mig, också lite svår att frakta hem. Han är busig som få men han hoppade upp i soffan och lade sig tillrätta i mitt knä, och somnade. Och stal mitt hjärta.
Det kom en köldknäpp, och jag kände mig absolut nödgad att inhandla en fejk-pälsmössa.
Mitt hörn!
Mitt sovrum.
Och en sorts utsikt. Mot ett parkeringsgarage.
Jag fick tillslut ljusslingan att fungera och ökade därmed mysfaktorn i lägenheten med ca 100%.
Roommate. Fast dödad. Av mig, tyvärr.
Skådespelaren Paul Newman gick bort medan jag var här. En gatukonstnär hedrar hans minne på trottoaren på 6:e av.
Jag förstår inte riktigt cupcakes-fanatismen i det här landet. Dem är så kreativa med detta bakverk (se nedan t.ex.) att hade dem spenderat lika mycket tid på att komma på hur man ska rädda världen som att komma på knäppa cupcakesvarianter hade vi haft världsfred, bilar som går på luft och mat till alla. Varianten ovan är dock ytterst ordinär, både i smak och utseende. Och jo, jag åt den. Var ju tvungen att prova.
Westies. I cupcakesformat.
En lunch från himmelriket, serverad på Juliette i Williamsburg. Ett ställe jag rekommenderar!
Min vanliga frukost. Mat och laptop.
Vackert myllrigt.
Ett favorithörn.
Väggkonst på 3 str.
Vet inte vilka kyrka det här är men den ser så rysk och ståtlig ut. Omöjligt att inte ta kort på den varje gång man går förbi.
En pappa och en son, som som jag bara var tvungen att smygta en bild på. Dem var så coola och diskuterade så roliga saker.
Var och såg en fantastisk konsert med Lykke Li på Williamsburg Music Hall. Utsålt och mäktigt!
Trevlig fikakväll med Jonas och Peter.
Frida på jättefina Zipper Factory.
Jag och Ane övar i källaren på Living Room. Hon gjorde en fantastisk konsert där under CMJ-veckan, och jag fick vara med på ett hörn.
Tobias spelade samma kväll. Jag kom precis till sista låten och fick gå rakt upp på scen och oförberett vara med på en låt jag inte visste om jag hört förut. Som visade sig vara världens finaste. Jag, Ane och Theresa körade som änglar.
Adam kom och lyssnade.
Hello Saferide på Bowery Electric. Såg bara några låtar här, men hörde hela konserten på The Bell House i Brooklyn några dagar senare. Fantastiskt bra!
Förorten. En fruktansvärt vacker kväll när jag åkte tunnelbana i Brooklyn.
Och en annan vacker kväll när jag åkt lite tokigt i Queens och stod och väntade på en perrong.
Mamma! Tack för pengarna jag fick när jag skulle åka. Jag köpte en fin kamera för dem.
Jag har fullständigt gått loss på Hell's Kitchens Flea Market, som hålls varje helg vid 39 str och 9 av.
Erica kollar in kläderna.
Calle köper halsduk.
Åsa kollar väskor.
Mina fynd. Clipsörhängen, brosch och cashmerehalsduk.
Och fina macchiatokoppar.
En köksmaskin jag hett önskar mig. Billig här, men lite svår att frakta hem.
Verlaine. En hund jag önskar mig, också lite svår att frakta hem. Han är busig som få men han hoppade upp i soffan och lade sig tillrätta i mitt knä, och somnade. Och stal mitt hjärta.
Det kom en köldknäpp, och jag kände mig absolut nödgad att inhandla en fejk-pälsmössa.
Mitt hörn!
Mitt sovrum.
Och en sorts utsikt. Mot ett parkeringsgarage.
Jag fick tillslut ljusslingan att fungera och ökade därmed mysfaktorn i lägenheten med ca 100%.
Roommate. Fast dödad. Av mig, tyvärr.
Skådespelaren Paul Newman gick bort medan jag var här. En gatukonstnär hedrar hans minne på trottoaren på 6:e av.
Jag förstår inte riktigt cupcakes-fanatismen i det här landet. Dem är så kreativa med detta bakverk (se nedan t.ex.) att hade dem spenderat lika mycket tid på att komma på hur man ska rädda världen som att komma på knäppa cupcakesvarianter hade vi haft världsfred, bilar som går på luft och mat till alla. Varianten ovan är dock ytterst ordinär, både i smak och utseende. Och jo, jag åt den. Var ju tvungen att prova.
Westies. I cupcakesformat.
En lunch från himmelriket, serverad på Juliette i Williamsburg. Ett ställe jag rekommenderar!
Min vanliga frukost. Mat och laptop.
Vackert myllrigt.
Ett favorithörn.
Väggkonst på 3 str.
Vet inte vilka kyrka det här är men den ser så rysk och ståtlig ut. Omöjligt att inte ta kort på den varje gång man går förbi.
En pappa och en son, som som jag bara var tvungen att smygta en bild på. Dem var så coola och diskuterade så roliga saker.
Var och såg en fantastisk konsert med Lykke Li på Williamsburg Music Hall. Utsålt och mäktigt!
Trevlig fikakväll med Jonas och Peter.
Frida på jättefina Zipper Factory.
Jag och Ane övar i källaren på Living Room. Hon gjorde en fantastisk konsert där under CMJ-veckan, och jag fick vara med på ett hörn.
Tobias spelade samma kväll. Jag kom precis till sista låten och fick gå rakt upp på scen och oförberett vara med på en låt jag inte visste om jag hört förut. Som visade sig vara världens finaste. Jag, Ane och Theresa körade som änglar.
Adam kom och lyssnade.
Hello Saferide på Bowery Electric. Såg bara några låtar här, men hörde hela konserten på The Bell House i Brooklyn några dagar senare. Fantastiskt bra!
Förorten. En fruktansvärt vacker kväll när jag åkte tunnelbana i Brooklyn.
Och en annan vacker kväll när jag åkt lite tokigt i Queens och stod och väntade på en perrong.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)